Mina tankar går verkligen på högvarv. Försöker låta bli men det går inte. Och ju mer jag tänker, ju mer nedstämd blir jag. Jag borde verkligen låta bli att tänka.  Men det är lättare sagt än gjort för jag mår inte bra av det här tänkandet.

Om jag bara visste vad det handlade om hade jag aldrig behövt sitta här och fundera en massa utan kunnat ta det för vad det är och ordnat till det på bästa sätt. Men nu när jag inte ens har nån förklaring eller nåt så blir det svårare, betydligt mycket svårare.

Nåt är det ju, jag är ju absolut inte dum. Men då kan ju personen vara så rak och vuxen och säga vad det handlar om i stället för att undvika eller komma med undanflykter om att den inte har tid eller ska sova eller ska iväg och så vidare.
För normalt sett undviker man ingen utan nån anledning.

Jag har ju verkligen inte gjort personen nåt, inte medvetet i alla fall och jag skulle inte göra nåt medvetet heller, jag är inte sån som vill såra nån jag bryr mig mycket om, så länge den inte gjort mig nåt då såklart. Så vad det är som gick så fel vet jag inte och vad gjorde jag för fel? Jag vill veta för det här tar ju knäcken på mig.

Jag gillar personen som vän och vill behålla personen i mitt liv som en sådan också. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Det hade jag aldrig trott skulle hända heller. Men det hände, tyvärr.