Känns som nåt är skumt, eller är jag bara grymt misstänksam.

En person som egentligen aldrig har varit så jätteförtjust i mig började prata med mig då det var begravning, han gav mig till och med en kram, vi bytte nummer. Nu har vi messat till och från i perioder sen den var, har tänkt att vi ska ses men jag har ju haft fullt upp som vanligt med både det ena och andra, fast jag egentligen inte har det.

Nu messade han igen och bad om ursäkt för att han inte kunde hjälpa mig med däcken. Messade tillbaka att det var lugnt. Nu föreslog han igen att vi skulle ses och se på film och äta nåt ihop. Jag gick med på det, kan väl vara trevligt nån gång. Jag sa att han skulle höra av sig när han kunde. Han skulle tydligen ha semester nu i några veckor så då lär han ju ha tid vilken dag som helst. Men har jag tid och framför allt lust då? Visst kan väl vara trevligt att få lite sällskap ett par timmar en kväll, sitter ju bara här ändå. Men det är ju det, jag gillar att va för mig själv, jag trivs med det och har gjort det sen jag var barn och massa skitsaker hände.

Problemet med mig är att jag säger till precis alla att jag ska men i slutändan gör jag inte. Kommer alltid med undanflykter i slutändan. Jag är undanflykternas drottning eller nåt.

Från det ena till det andra, fick en vänförfrågan av en kille på Facebook nyss, jag vet vem det är, kan ha varit nån jag tjafsat med i nåt sammanhang på fyllan för många år sen, eller kanske inte ens pratat med varandra. Ingen jag känner, ingen jag ens varit förtjust i någonsin. Hur fan hittade människan mig? Och varför skickade han den förfrågan? Och vad får honom att tro att jag ska acceptera? Jag får så många olika vänförfrågningar från folk på den där sidan som jag inte ens har en aning om vilka det är. Jag vill inte ha massa folk jag inte har lust att ha med att göra där. Och varför skicka vänförfrågningar bara sådär till nån man inte känner utan att ens skriva nån anledning till det? Den får väl ligga kvar så kanske personen skriver nåt eller tar bort den självmant.