Den 29e har det gått ett halvår sen du tog livet av dig. Du finns ofta i mina tankar, särskilt mycket nu när jag är ledsen. Vet att det alltid gick att komma till dig och prata och man kunde få en tröstande kram. Sista gången jag kramade dig var när jag var ledsen över allt skit som var med mitt puckade ex, då jag flyttat därifrån. Skulle behöva en kram nu med och ha dig att prata av mig med angående en viss person som är ena dagen varm och go och andra kall som en jävla isbit, jag inte vet vart jag har honom från dag till dag. Du hade säkert kommit med något bra råd så att det löst sig till det bästa på den fronten för min del. Men istället så får jag gå till din grav och tända ett ljus på lördag.
Trots att vi inte hade så mycket kontakt de senaste åren så har du alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Dels för att du var min första pojkvän och dels för att du alltid ställt upp och funnits för mig på ett eller annat sätt. Dig om någon önskar jag att jag verkligen fått ställa upp för och gengälda allt du gjort för mig. Hade gjort nästan vad som helst utan att tveka en sekund.
Är så sjukt glad över att jag skrev relativt mycket dagbok under våran tid, så jag kan gå tillbaka och läsa om. Vi gjorde ju både det ena och andra.
Önskar att jag kunde ha hindrat dig att ta ditt liv så som du gjorde för mig en gång på en nyårsfest, fast hade jag dött då hade det varit en olyckshändelse. Hade inte du varit där och fått tag i mig då hade jag nog garanterat också legat i graven. Tror inte jag hade överlevt det fallet från balkongen från andra eller var det tredje våningen till och med, aja, högst upp iaf.