Det är en kille på min Facebook som har tjatat hur länge som helst på att vi ska ses, men jag har alltid haft annat för mig, städat, jobbat och haft mig, som är min vanliga undanflykter även att jag vill umgås med folk. Och sen för några veckor skrev han typ till mig att han inte tänkte tjata mer på mig om att jag skulle komma och hälsa på. Och det har varit tyst fram tills nyår då han mailade mig på Facebook om jag ville komma på nyår för han skulle ändå bara sitta hemma. Men det svarade jag inte ens på för jag skulle ändå upp dagen efter. Men nu hade jag inget att göra så jag hörde av mig. Så jag skrev som det var att jag hamnat i nån ond cirkel då jag bara är för mig själv och är helt osocial och inte orkar ta mig ut och träffa folk även att jag vill. Och så fick jag till svar att han förstod och att jag fick komma när jag ville och att han inte tänkte tvinga eller tjata på mig för att det inte gjorde det lättare eller bättre. Och det är faktiskt sant. Jag blir inte mer sugen eller motiverad av att  träffa folk om de tjatar på mig, snarare tvärtom, jag känner för att träffa folk ännu mindre än vad jag redan gör, vem det än är. Men jag måste ta tag i det, kan inte bara sitta här hemma ensam jämt och undvika eller dra den ena undanflykten efter den andra. Men däremot går det förbannat bra att sitta på nätet, telefon och i skype och snacka. Men då får jag ju ändå min tid för mig själv samtidigt som jag är social. Visst vill jag träffa folk men jag har inte orken/lusten/motivationen att ta mig ut. Tar mig ju inte ens ner till morsan som bor typ en minut härifrån med bil. Det är illa och som någon sa, passa på att träffas, ingen vet hur morgondagen ser ut. Det är sant och då kommer jag bara ångra mig om jag inte träffade henne.

 

Jag skrev faktiskt till herr P idag bara för att försöka vara lite social och hörde om han ville dricka öl sen ikväll. Men fick inget svar. Så nu skiter jag i att fråga mer på ett tag. Nu får han höra av sig om han känner sig sugen på att ses och dricka öl.

Tanken slog mig faktiskt sen, vad säger att han inte är som mig i det fallet? Han kanske också har perioder där han är osocial och inte känner för att prata eller umgås med folk. Det vet ju faktiskt inte jag. Han kanske tycker det är skitjobbigt att jag frågar om vi ska ses, vem vet? Jag kan ju bara utgå från hur jag själv känner det när folk frågar mig gång på gång och jag undviker eller kommer med undanflykter varje gång. Tyckte det var jobbigt i början när P ville träffa mig innan jag gick med på det. Och när jag väl träffade honom var det faktiskt trevligt. Och nu är det  ombytta roller känns det som, jag vill träffas men inte han och jag kan bara hoppas att han vill snart, för han är trevlig och rolig.